En kvalitativ benämning på hur läkemedel påverkas fysikaliskt och/eller kemiskt till följd av att deras respektive ursprungliga lösningar blandas till en och samma lösning.

Ett begrepp som används synonymt med begreppet blandbarhet.

Om två (eller fler) läkemedelslösningar blandas och detta leder till fysikaliska och/eller kemiska reaktioner av klinisk relevans, anses dessa läkemedel vara inkompatibla.

En blandning av läkemedelslösningar. Benämns även kort som ”kombination”. Eftersom databasen endast har uppgifter på blandbarhet av läkemedel två och två, -avser begreppet ”kombination” i dessa sammanhang en blandning av just två läkemedelslösningar.

Omfattar hela innehållet i applikationen Blandbarhet läkemedel (blandbarhet.vgregion.se), både gränssnitt och bakomliggande databas.

Den del av webbapplikationen Blandbarhet läkemedel som utgörs av information om kompatibilitet för kombinationer av intravenösa läkemedel.

Syftar på den matris/tabell/lathund som sammanställer blandbarhet för upp till 35 st läkemedel och är skräddarsydd och framtagen för en specifik vårdenhet. Denna blandbarhetsöversikt ingår i vårdenhetens rutindokument för blandbarhet.

Ett begrepp som specificerar att läkemedel infunderas parallellt och leds in i samma infart via en trevägskoppling (därav beteckningen ”Y”), en förgrening, varefter de blandas på väg in till patienten.

Eng; ”Summary of Product Characteristics”. På svenska översätts SPC till produktresumé.

Skrivs av tillverkaren när ett läkemedel registreras och är en sammanfattning över läkemedlets egenskaper och användning.

Förkortning för ”Total Parenteral Nutrition”.

En beredningsform som innebär blandning av två vätskor som normalt inte blandar sig lätt, exempelvis vatten och olja. I en emulsion tillsätts hjälpämnen för att vatten och olja ska blanda sig så bra som möjligt. Stesolid Novum, TPN och Propolipid är exempel på läkemedel i emulsionsform. Om sammansättningen i en emulsion ändras (pH, elektrolytsammansättning) finns en risk att vatten och olja separerar och till och med skiktar sig och bildar klumpar av fett/olja i vattenlösning. Om utfällningar uppstår i en emulsion kan de vara svåra att se eftersom emulsioner sällan är genomskinliga.

För att ett ämne ska vara lösligt i vatten behöver det vara i laddad form. De flesta läkemedel är syror och/eller baser och är lösliga och kan vara antingen laddade eller oladdade beroende på bl. a pH. Om pH förskjuts i lösningen så att den oladdade formen av läkemedlet bildas blir läkemedlet olösligt och fäller ut. Om en läkemedelslösning innehåller en löslighetsförbättrare, t. ex etanol, kan en utfällning ske till följd av att läkemedelslösningen späds för mycket eftersom löslighetsförbättrarens förmåga försämras. Ett tredje fall av utfällning som kan uppstå är om t. ex kalcium- och fosfatjoner blandas i samma lösning. Kalciumjonen (positivt laddad) binder till fosfatjonen (negativt laddad) och bildar kalciumfosfat – ett svårlösligt salt som fäller ut.

Den vätska med vilken ett läkemedel är utspätt med. Används synonymt med spädningsvätska.

Den vätska med vilken ett läkemedel späds ut med. Vanligast förekommande är natriumklorid 9 mg/ml, glukos 50 mg/ml och sterilt vatten. Används synonymt med lösningsmedel.

Kemisk beteckning för natriumklorid, s.k. koksalt.